Kristoffer Nilsson: Betraktelser

In "Betraktelser" ("Contemplations) Kristoffer Nilsson reflects - in short writing - on books, films, everyday situations. All accompanied by his art work. Ur boken: "Självbetraktelser. under en av sina promenader fick Sören Kirke-gaard infallet att hoppa rakt upp i luften och slå ihop klackarna. Men redan innan han landat på marken igen var han en man som såg sig själv slå ihop klackarna. Teologen Göran Sahlberg återberättar anekdoten i en antologi där han och nio andra författare förmedlar sina intryck av Dag Hammarskjöld och dennes post-umt utgivna dagbok ”Vägmärken”. Och han gör det för att betona att den kylige, intellektuelle och -sens-i-ble ämbetsmannen Hammarskjöld liksom Kirkegaard stän--digt iakttog sig själv. Man kan förstås tycka det är svårt att undvika det just i en dagbok. Jag hittade denna antologi på ett antikvariat och fastnade vid samma tillfälle för ”Orons bok”, skriven av portugisen Fernando Pessoa (1888–1935). Ren slump finns nog inte och redan av bokens baksidestext stod det klart att Pessoa kommit i min väg för att ge ett annat perspektiv på människans fångenskap i sig själv. Som författare befriar han sig från det besvärande jaget genom att splittra upp det på en massa alternativa karak-tärer, heteronymer. Så kallas de eftersom han inte ser dem som sina pseudonymer. I ”Orons bok” är det bokhållaren Bernardo Soares, en ”halvheteronym”, som berättar om sitt utåt sett händelsefattiga liv i Lissabon i början av förra seklet. Drömmar och dagdrömmar flyter samman. Han säger att han kan föreställa sig allt därför att han ingenting är, kan drömma sig vara kejsaren av Rom, vilket kung-en av England inte kan eftersom denne i sina drömmar inte kan vara någon annan kung än den han är och hans verklighet hindrar honom att känna. Soares säger sig vara omgivningarna till en liten stad som inte finns. Men hur mycket han än förnekar existensen av en kärna, ett centrum, kan man som läsare inte undgå att tänka sig ett jag därinne, en bestämd person som skriver denna dagbok. Och det kunde ju lika gärna vara Soares själv. Men för honom var det antagligen litterärt befriande att låta en fritt flytande gestalt bli berättare. Dag Hammarskjöld var motsatsen. Han strävade inte efter att upplösa sitt jag. Sakligt betraktade han sig själv, sina ambitioner och inte minst sina brister samt analyserade målmedvetet sina möjligheter att göra gott för världen. Han får sista ordet genom en skygg reflektion i ”Vägmärken”: ”Narkissos böjde sig över källan – bunden vid den enda människa i vars blick han vågat eller fått försjunka.”